Utöver Sidas bistånd finns också internationella satsningar från myndigheter som Energimyndigheten och Tillväxtverket, som genomför olika program med egna definitioner och finansieringsvillkor. Energimyndigheten har också arbetat med projekt inom energiområdet baserade på Clean Development Mechanism. Andra satsningar har gjorts inom områden som bomullsodling och hållbart jordbruk. Dessa projekt utförs oftast av konsulter eller akademiska aktörer och leder vanligtvis till rapporter som resultat.

Det har förekommit projekt med storskalig elektrifiering i utvecklingsländer, men det har visat sig att det saknas förutsättningar för sådana investeringar. I många byar i ekonomiskt utsatta länder är den dagliga inkomsten per person mindre än 1 USD, vilket innebär att det inte finns någon betalningsförmåga ens på lång sikt.
Politiska initiativ som dammbygget Gibe 3 i Etiopien kommer från landets president. Tanken var att bygga en vattenkraftsanläggning, vilket visserligen ledde till ökad energiproduktion, men också till att en stor del av jordbruksmarken översvämmades. Detta har i sin tur påverkat möjligheterna till odling nedströms på grund av vattenbrist. Storskaliga traditionella elnätsprojekt har långa uppbyggnadstider och höga kostnader innan några intäkter genereras. Om betalningsförmågan är låg blir dessa projekt inte genomförbara.

Det största enskilda biståndsprojektet som finansierats av Sverige är pappersbruket Bai Bang i Vietnam. Slutnotan blev cirka 2 800 miljoner kronor istället för de budgeterade 700 miljonerna. Även om bruket har kommit igång är det oklart om det kan betraktas som en lyckad satsning, eftersom dessa pengar antagligen skulle kunna göra betydligt större nytta genom exempelvis småskalig verksamhet som jordbruk.
Utöver de medel som avsätts från statsbudgeten till myndigheterna och direkta landsprojekt deltar Sverige också i multilaterala och bilaterala program. AP-fonderna har också investeringar i utvecklingsländer genom fonder, bland annat inom jordbrukssektorn. Genom Swedfund görs begränsade kapitalinvesteringar i utländska företag som funnits i minst tre år. För exportsatsningar finns även Exportkrediter som finansiella instrument.

Dessutom genomförs olika nationella satsningar, som Sustainable Cities, eller specifika projekt (drivna av svenska företag och Sida, till exempel inom bomullsodling) med syftet att marknadsföra svenska tekniker. Samarbeten inom akademiska områden har också förekommit.
På senare tid har Sverige varit en av de länder som har avsatt mest medel per capita till FN:s Gröna Klimatfond (GCF). Under fondens första år tog man emot projektförslag från regeringar, vilket ledde till storskaliga projekt inom vatten- och elförsörjning som egentligen inte är lämpliga för biståndsländer som vanligtvis saknar både betalningsförmåga och nödvändig infrastruktur. Detta resulterade bland annat i att den första VD:n för fonden avgick.

Ett ökande antal icke-statliga organisationer (NGO:er), inklusive FN-organisationer som UNICEF och UNHCR, samt stora aktörer som Röda korset, Rädda barnen och mindre aktörer som Viskogen, Water Aid, Kvinna-till-Kvinna, Plan, Oxfam och SOS-barnbyar är aktiva inom biståndsverksamhet. Dessa genomför egna insamlingsprojekt och program inom väl avgränsade områden som vatten, skolor och mänskliga rättigheter.

Förutsättningar i många biståndsländer

Förutsättningarna och statusen i de flesta biståndsländer präglas av låg betalningsförmåga, eftersom en stor andel av befolkningen är självförsörjande bönder, fiskare eller till och med nomader, vilket ger låga skatteintäkter. Infrastrukturen för vatten- och avloppsrening, avfallshantering, vägar och elnät är eftersatt. Naturresurserna exproprieras och avtal görs med länder som USA, Kina och EU för utvinning. Landgrabbing fortsätter, där fattiga bönder förlorar sin mark och blir slavarbetare åt utländska företag som odlar för export till sina hemländer på stora monokulturer som är extra sårbara för extremväder och bidrar till ökad jorderosion. Över 90% av åkermarken i Afrika har drabbats av jorderosion, och även fiskerättigheter har avtalats bort.

Landsbygden, särskilt söder om Saharaöknen, lider av brist på växtnäring. Industriell gödsel är dyrt att importera, och trots att vissa länder får bidrag uppnås inte långsiktig utveckling av livsmedelsproduktionen. Bristen på vatten, energi och el medför att avkastningen inte blir hög. Om man dessutom odlar grödor som kräver mycket vatten och växtnäring uppstår andra problem. Användningen av ved som bränsle för matlagning är vanligt, men avverkningen sker snabbare än tillväxten, vilket leder till avskogning runt byarna. Om man också håller får och getter äter de upp nya små träd och buskar. Sammantaget leder detta till snabb förändring av mikroklimatet och mindre nederbörd. Upp till 80% av biomassan som avverkas i afrikanska länder används som ved för matlagning, och röken från eldhärdarna orsakar miljontals dödsfall bland kvinnor och barn varje år.

De flesta kontinenter har även klimatzoner som inte lämpar sig för traditionell odling, och vissa områden är utsatta för årliga väderstormar, exempelvis i Sydostasien.
Slutsatsen är att effekten av biståndsinsatserna inte är påtaglig, och enskilda projekt kan inte lösa de stora utmaningar som dessa länder står inför för att långsiktigt säkra sina grundläggande behov. Storskaliga el- och vattenförsörjningssystem är inte lämpliga för dessa länder på grund av bristande ekonomi och infrastruktur.
Den största utmaningen för mänskligheten är jorderosionen och förlusten av bördig matjord. Många miljarder ton jord eroderas varje år, och den globala uppvärmningen medför ökande extrema väderförhållanden som kräver att vårt jordbruk blir mer motståndskraftigt. Erfarenheter från exempelvis orkanen Mitch visade att småskaliga ekologiska odlare klarade sig bättre vid extrema väderförhållanden jämfört med konventionella storskaliga odlare vars skördar totalförstördes. Slutsatsen är att konventionellt jordbruk med monokulturer inte längre är ett hållbart alternativ.

Det har inte gjorts några bra utvärderingar av effekten på systemnivå av de olika sätten att hantera problemet med mat och energi, men på en övergripande nivå skulle en omställning från storskaliga energisystem till mindre decentraliserade och lokalt förankrade system kunna ha positiva effekter. Dessutom skulle större investeringar i ekologiskt jordbruk, inklusive agroekologi, kunna bidra till en mer hållbar livsmedelsproduktion och samtidigt bevara och återställa markens fertilitet. Satsningar på utbildning och kunskapsspridning är också avgörande för att stödja småskaliga jordbrukare och lokala samhällen att utveckla hållbara lösningar som är anpassade till deras specifika förutsättningar.
Det är viktigt att komma ihåg att utvecklingsländerna är heterogena och att det inte finns en universell lösning som passar alla. Lösningarna måste anpassas till varje lands unika situation och utmaningar. Samarbeten och partnerskap mellan olika aktörer, inklusive regeringar, civilsamhället, näringslivet och akademin, är viktiga för att skapa hållbara och effektiva insatser för utveckling.


Konklusion - analys

Effekten av biståndsinsatserna är inte påtaglig och enskilda projekt kan aldrig lösa de stora utmaningarna som länderna står inför, för att säkra de fundamentala behoven långsiktigt. Storskaliga el- och VA-system lämpar sig inte för dessa länder överhuvud taget då det varken finns ekonomi eller nödvändig infrastruktur.

Det största hotet mot mänskligheten är jorderosionen och den försvinnande matjorden. Många miljarder ton eroderas varje år och den globala uppvärmningen med extremväder kräver en resiliensanpassning av vårt jordbruk. Erfarenheter från orkanen Mich visade att småskaliga ekologiska odlare klarade sig bra mot extrema väderförhållanden till skillnad från konventionella storskaliga odlare som fick sina skördar totalförstörda. Slutsatsen är att konventionellt jordbruk med monokulturer inte längre är något alternativ.

Några bra utvärderingar om effekten på systemnivå av alla dessa sätt att hantera ”bistånd" har inte gjorts.