Vulkanutbrott kan ge upphov till utsläpp av olika gaser och partiklar i atmosfären, inklusive växthusgaser som koldioxid (CO2), svaveloxid (SO2) och metan (CH4). Storleken på växthusutsläppen från ett enskilt vulkanutbrott varierar beroende på flera faktorer, inklusive utbrottets intensitet, typ av vulkan och vilka gaser som frigörs.

Större vulkanutbrott kan släppa ut betydande mängder växthusgaser på kort tid. Ett exempel på ett sådant utbrott var Pinatubo-utbrottet på Filippinerna 1991, som anses vara ett av de kraftigaste vulkanutbrotten under det senaste århundradet. Det utbrottet uppskattas ha släppt ut cirka 20 miljoner ton svaveloxid (SO2) i atmosfären, vilket resulterade i en minskning av den globala temperaturen med cirka 0,5 °C under de närmaste två åren på grund av bildningen av aerosolpartiklar.

Utbrott kan leda till både kortsiktig kylning och långsiktig uppvärmningseffekt.
Kortsiktig kylning: När en vulkan har ett stort utbrott och släpper ut stora mängder aerosolpartiklar och svavelgaser i atmosfären, kan dessa partiklar blockera eller reflektera en del av solens strålning tillbaka ut i rymden. Det resulterar i en kortsiktig kylningseffekt på jorden. Denna effekt kan vara märkbar under några år efter utbrottet.

Långsiktig uppvärmning: Å andra sidan kan vulkaner också släppa ut växthusgaser som koldioxid och metan. Dessa växthusgaser kan bidra till att öka den globala temperaturen på lång sikt genom att de fångar in värme i atmosfären. Utbrott som släpper ut stora mängder växthusgaser kan ha en viss inverkan på den globala uppvärmningen över tid, även om deras bidrag vanligtvis är mindre än mänskliga utsläpp av växthusgaser.

Variationer är normalt - i ett långsiktigt perspektiv
Under de senaste 20 000 åren har planeten genomgått betydande temperaturvariationer som en del av naturliga klimatförändringar. Här är några viktiga perioder under denna tidsram:

• Senaste istiden (Pleistocen): Mellan cirka 110 000 och 12 000 år sedan var jorden huvudsakligen täckt av stora inlandsisar under den senaste istiden. Under denna tid var planeten generellt sett mycket kallare än dagens globala medeltemperatur. Det fanns dock också korta perioder av snabba uppvärmningar, kända som interglasialperioder.
• Holocen: För cirka 12 000 år sedan avslutades den senaste istiden, och vi gick in i den nuvarande geologiska epoken som kallas Holocen. Under Holocen har det funnits flera perioder av uppvärmning och avkylning, men generellt sett har det varit en period av relativt stabilt och varmt klimat jämfört med istiden.
• Den lilla istiden: Från cirka 1300-talet till 1800-talet var det en period av avkylning, känd som den lilla istiden. Under denna tid var temperaturerna i stora delar av världen lägre än normalt, vilket ledde till förlängda kalla vintrar och korta somrar.
• Medeltida varma perioden: Cirka 950-1250 e.Kr. var det en period av relativt varmt klimat, särskilt i norra Atlanten. Det var under denna period som vikingarna koloniserade Grönland, som då hade en mildare klimat än idag.

Det är viktigt att notera att de temperaturvariationer som inträffade under dessa perioder var i stor skala, med stora skillnader i temperatur över jorden. Vissa regioner upplevde betydligt större temperaturförändringar än andra.

De naturliga temperaturvariationerna under de senaste 20 000 åren är betydligt större än de som vi har sett under de senaste århundradena.